NYHETSBREV MAJ 2025
Lördagen den 12/4 står vi på flygplatsen i Chişinău, ett sällskap på 10 personer från Equmeniakyrkan i Vårgårda. Vi var nog alla lite nervösa innan resan. Ingen av oss hade tidigare varit i Moldavien, och vi kände en blandning av förväntan och oro inför vad som väntade.
Efter en stund möter vi Fredrik och Nikolaj som placerar ut oss i två bilar för vidare avfärd till CRAC (Ett familjehem) där vi ska spendera vår första natt i Moldavien.
I bilen på vägen dit möts vi av en slående kontrast mellan välstånd och fattigdom. Lyxiga bilar av exklusiva märken varvas med äldre, slitna fordon. Samma variation syns på husen vi passerar, det ena huset ser nyrenoverat ut medan grannhuset gör oss tveksamma om någon bor där, men tvätten på linorna utanför tyder på att det är bebott.
Vi som åker med Fredrik passar på att ställa frågor om vad vi ser och hur livet i Moldavien ter sig. Han berättar om de framsteg som skett sedan han först besökte landet för 20 år sedan. Då var majoriteten av trafiken i Chişinău häst och vagn och bilar var ovanliga. Stor skillnad mot den breda väg vi åker på i en kö med massor av bilar. Fredrik berättar vidare att då, när landet var ungt så var det både ransonering på el och vatten. Det var en dag i veckan när man hade vatten och el distribuerades ut i timintervaller till olika delar av Chişinău. När man ser ut ur fönstret är det svårt att förstå hur denna stad förändrats på så kort tid. Även om det inte ser ut som hemma i Sverige så är standarden som vi ser inte långt från länderna kring Medelhavet, i alla fall inte i Chişinău.
Fredrik berättar om hur landet inklämt mellan Rumänien och Ukraina
efter järnridåns fall brottats med både sin identitet som är en mix
sin egen kultur och de grannländer som man delar språk och
värderingar med. Hur landet sökt både samgående med Rumänien och
Ukraina, men blivit kvar som ett egen land med de utmaningar det
innebär. Hur landet är splittrat i frågan om vilka länder man ska
samverka med, ska man närma sig EU och västländerna, eller hitta en
samverkan med sina östliga grannar som Ukraina eller som
utbrytarrepubliken Transnistrien i praktiken har gjort och anslutit sig
till Ryssland? Samtidigt har kriget i Ukraina inte lämnat landet
opåverkat när Ryssland visar sina stormaktsambitioner.
Vi ser oss om och inser att valet inte är självklart, under sovjettidens planekonomi levde man gott då man bytte vin och äpplen och annat odlat mot olja, bilar och säkerhet från Moskva. I en hård marknadsekonomi är dessa varor inte lika värdefulla och i en marknad där man är granne till EU slåss man mot länder med etablerade verksamheter inom dessa områden. Kan ett land som Moldavien konkurrera med Italien och Frankrike med flera om vinproduktion, valnötsodling och äpplen? Det är också oklart om det ger tillräckligt med intäkter för att stärka landets ekonomi som slits hårt av både det faktum att mer än en tredjedel av befolkningen bor i andra länder på grund av att det inte finns tillräckligt med arbete i Moldavien samt en utbredd korruption inom staten.
Vi ser oss om och inser att valet inte är självklart, under sovjettidens planekonomi levde man gott då man bytte vin och äpplen och annat odlat mot olja, bilar och säkerhet från Moskva. I en hård marknadsekonomi är dessa varor inte lika värdefulla och i en marknad där man är granne till EU slåss man mot länder med etablerade verksamheter inom dessa områden. Kan ett land som Moldavien konkurrera med Italien och Frankrike med flera om vinproduktion, valnötsodling och äpplen? Det är också oklart om det ger tillräckligt med intäkter för att stärka landets ekonomi som slits hårt av både det faktum att mer än en tredjedel av befolkningen bor i andra länder på grund av att det inte finns tillräckligt med arbete i Moldavien samt en utbredd korruption inom staten.
Vi kommer fram till CRAC och bjuds på en enorm buffé av smörgåsar
och får träffa delegationen från Fjällstugan i Jönköping som kom
dagen före oss och som skall resa med oss under våra dagar i
Moldavien.
VI får också träffa Andrei och Vera som är föreståndare för CRAC som är ett familjehem för utsatta barn och ungdomar.
På familjehemmet CRAC bor det för tillfället 7 st barn och ungdomar som hamnat här via socialförvaltningen och har otroligt gripande livsberättelser. Vi får berättat för oss att lokalen tidigare varit mer av en institution där vi är, med 24 barn och nästan lika många anställda. Men i samband med Moldaviens närmande till EU så har ett krav varit avskaffandet av dessa stora institutioner till förmån för familjehem. En fin tanke, men den typen av förändringar har också gjort att det nu i hela Chişinău endast finns två familjehem med plats för max 8 barn per familjehem, till skillnad mot tidigare när man på bara CRAC kunde ta hand om mer än 20 barn. Så även om förändringen är en bra ändring, så inser man som besökare vad denna typen av reglementen gör för de enskilda individer som ändå haft tak över huvudet och fått hjälp när resultatet just nu är färre platser för utsatta barn.
VI får också träffa Andrei och Vera som är föreståndare för CRAC som är ett familjehem för utsatta barn och ungdomar.
På familjehemmet CRAC bor det för tillfället 7 st barn och ungdomar som hamnat här via socialförvaltningen och har otroligt gripande livsberättelser. Vi får berättat för oss att lokalen tidigare varit mer av en institution där vi är, med 24 barn och nästan lika många anställda. Men i samband med Moldaviens närmande till EU så har ett krav varit avskaffandet av dessa stora institutioner till förmån för familjehem. En fin tanke, men den typen av förändringar har också gjort att det nu i hela Chişinău endast finns två familjehem med plats för max 8 barn per familjehem, till skillnad mot tidigare när man på bara CRAC kunde ta hand om mer än 20 barn. Så även om förändringen är en bra ändring, så inser man som besökare vad denna typen av reglementen gör för de enskilda individer som ändå haft tak över huvudet och fått hjälp när resultatet just nu är färre platser för utsatta barn.
Andrei och Vera berättar om arbetet och de utmaningar de står inför,
de är ett relativt nygift par i 30-årsåldern som gick från att vara
nygifta utan barn till att bli föräldrar till 8 barn och tonåringar
i princip över en natt.
Deras engagemang och kärlek för barnen och ungdomarna är enastående och det är svårt att förstå att det är samma barn och unga som vi fått höra berättas om som vi sedan träffar och som våra ungdomar spelar och leker med. Fredrik berättar att Andrei lämnat ett arbete som en av ett tiotal sekreterare för Moldaviens president för att ta sig an utmaningen som föreståndare för CRAC. I värdslig mening ett karriärsbyte som kan förvåna många, men visar på den överlåtelse som Andrei och Vera visar för det arbete de nu har, där ledighet och semester inte finns på agendan inom överskådlig framtid.
Vi får berättat för oss att byggnaden jämte är tänkt att även den bli ett familjehem så de kan hjälpa fler barn och unga, för att komma vidare med renoveringen behöver lokalerna som idag är mer av förråd tömmas och städas ur. Vi har fått vår första konkreta uppgift och ekiperar oss med arbetskläder och börjar förflytta saker från huset till ett garage längre ner på gatan. Alla hjälps åt med det man kan, unga och äldre bär och plockar saker efter förmåga och tar ner hyllor och annat. Under tiden börjar man värma upp grillarna och förbereder kvällens middag som avnjuts tillsammans med alla på CRAC. Vi somnar gott i våra lånade sängar efter en dag med mycket intryck.
Deras engagemang och kärlek för barnen och ungdomarna är enastående och det är svårt att förstå att det är samma barn och unga som vi fått höra berättas om som vi sedan träffar och som våra ungdomar spelar och leker med. Fredrik berättar att Andrei lämnat ett arbete som en av ett tiotal sekreterare för Moldaviens president för att ta sig an utmaningen som föreståndare för CRAC. I värdslig mening ett karriärsbyte som kan förvåna många, men visar på den överlåtelse som Andrei och Vera visar för det arbete de nu har, där ledighet och semester inte finns på agendan inom överskådlig framtid.
Vi får berättat för oss att byggnaden jämte är tänkt att även den bli ett familjehem så de kan hjälpa fler barn och unga, för att komma vidare med renoveringen behöver lokalerna som idag är mer av förråd tömmas och städas ur. Vi har fått vår första konkreta uppgift och ekiperar oss med arbetskläder och börjar förflytta saker från huset till ett garage längre ner på gatan. Alla hjälps åt med det man kan, unga och äldre bär och plockar saker efter förmåga och tar ner hyllor och annat. Under tiden börjar man värma upp grillarna och förbereder kvällens middag som avnjuts tillsammans med alla på CRAC. Vi somnar gott i våra lånade sängar efter en dag med mycket intryck.
Söndagen den 13/4 åker vi på morgonen mot Orhei som ligger c:a 4 mil
norr om Chişinău. Det är här Vårgårda Equmeniaförsamling har sitt
primära arbete och vi åker för att vara med på gudstjänsten i
församlingen i Orhei.
Några av oss har ombetts att sjunga några sånger och John som är pastor i Equmeniakyrkan i Vårgårda ska hålla en predikan som ska tolkas av Fredrik.
När vi anländer till Orhei och öppnar dörrarna till den gulgröna kyrkobyggnaden så möts vi av lovsånger som låter nästan som hemma fast ändå inte. Det är lovsångsteamet som står på estraden och övar, de sjunger på rumänska, men sångerna känns igen. Gudstjänsten drar igång och vi från Sverige medverkar med sånger för och med församlingen, vi sjunger på engelska och svenska, medan de sjunger på sina språk och vi lovsjunger Gud tillsammans. John predikar och vi ger gåvor från våra respektive församlingar till församlingen i Orhei.
Några av oss har ombetts att sjunga några sånger och John som är pastor i Equmeniakyrkan i Vårgårda ska hålla en predikan som ska tolkas av Fredrik.
När vi anländer till Orhei och öppnar dörrarna till den gulgröna kyrkobyggnaden så möts vi av lovsånger som låter nästan som hemma fast ändå inte. Det är lovsångsteamet som står på estraden och övar, de sjunger på rumänska, men sångerna känns igen. Gudstjänsten drar igång och vi från Sverige medverkar med sånger för och med församlingen, vi sjunger på engelska och svenska, medan de sjunger på sina språk och vi lovsjunger Gud tillsammans. John predikar och vi ger gåvor från våra respektive församlingar till församlingen i Orhei.
Efter gudstjänsten får våra tonåringar kontakt med två av barnen
från Crac som också besökt gudstjänsten. Även om man inte talar
samma språk så visar de ett stort intresse för ungdomarnas kameror
som de har med och springer runt och fotograferar för glatta livet.
Vi placeras sedan i bilar för att åka och besöka den fotbollsmission som drivs av Gheorge Moldovan. Detta arbete pågår i flera byar runt om i Moldavien och upplägget är att man träffar barn och unga i byn, har ett kortare bibelstudie och bön och sedan tränar man lite fotboll tillsammans. På träningen i Isnovat är det mer än 50 barn som tränar samtidigt, den avslutande fotbollsmatchen spelas på en lutande plan med mer än 20 personer i varje lag, vi bidrar med några svenska spelare till matchen. Regler och linjer är sekundära – här handlar det om gemenskap och spelglädje
. Efteråt svalkar vi oss med vatten från byns gemensamma brunn, i denna by finns inte vatten indraget i husen och vi påminns ännu en gång om hur lyckligt lottade vi är i Sverige där vi alltid förväntar oss varmt och kallt vatten när vi vrider på kranen.
Vi placeras sedan i bilar för att åka och besöka den fotbollsmission som drivs av Gheorge Moldovan. Detta arbete pågår i flera byar runt om i Moldavien och upplägget är att man träffar barn och unga i byn, har ett kortare bibelstudie och bön och sedan tränar man lite fotboll tillsammans. På träningen i Isnovat är det mer än 50 barn som tränar samtidigt, den avslutande fotbollsmatchen spelas på en lutande plan med mer än 20 personer i varje lag, vi bidrar med några svenska spelare till matchen. Regler och linjer är sekundära – här handlar det om gemenskap och spelglädje
. Efteråt svalkar vi oss med vatten från byns gemensamma brunn, i denna by finns inte vatten indraget i husen och vi påminns ännu en gång om hur lyckligt lottade vi är i Sverige där vi alltid förväntar oss varmt och kallt vatten när vi vrider på kranen.
Vi åker sedan vidare till den nationalpark som anses vara en av
Moldaviens största sevärdheter, Gamla Orhei. En gammal bebyggelse som
varit boplats i tusentals år, skyddat av en djup dalgång. Uppe på
berget har det placerats en ortodoxt kloster som vi besöker och
hänförs av utsikten och de vackra miljöerna runt om klostret. Ett
fantastiskt vårväder gör kvällen extra vacker.
Inför kvällen delas vi upp på lite olika boenden hos församlingsmedlemmar och får på så vis möjlighet att lära känna människorna ännu lite mer. Vi somnar än en gång i lånade sängar med huvudena fulla av intryck.
Inför kvällen delas vi upp på lite olika boenden hos församlingsmedlemmar och får på så vis möjlighet att lära känna människorna ännu lite mer. Vi somnar än en gång i lånade sängar med huvudena fulla av intryck.
På måndagen är det dags att besöka familjer, vi börjar dagen med
att åka till två hus som ligger precis jämte motorvägen. Redan från
utsidan inser man att det är en helt annan nivå av fattigdom än vi
sett hittills. Vi delar upp oss i två grupper för att inte trycka in
allt för många personer i deras hus, redan tanken på att kliva in
där och ”se på deras misär” känns olustigt. Men vi har goda
samtal även om berättelserna är svåra att ta in. Den ena familjen
har el, men inget vatten på tomten. Det gör att man inte kan odla
något.
De berättar också att myndigheterna har hotat med att de måste fixa sina fönster om de inte ska åka på böter eller riskera att de tar deras barn. Den andra familjen som besöks har ingen el, men vatten indraget. Dock har myndigheterna här konstaterat att de inte kan bevisa att de äger huset, så även här hänger det hot över dem. När vi frågar vad de vill att vi ber för, så är båda familjerna rörande överens. God hälsa för deras barn är prioritet nummer ett.
Vi har med oss matpaket och bjuder in dem till en tacokväll i kyrkan som vi svenskar erbjudit oss att anordna.
De berättar också att myndigheterna har hotat med att de måste fixa sina fönster om de inte ska åka på böter eller riskera att de tar deras barn. Den andra familjen som besöks har ingen el, men vatten indraget. Dock har myndigheterna här konstaterat att de inte kan bevisa att de äger huset, så även här hänger det hot över dem. När vi frågar vad de vill att vi ber för, så är båda familjerna rörande överens. God hälsa för deras barn är prioritet nummer ett.
Vi har med oss matpaket och bjuder in dem till en tacokväll i kyrkan som vi svenskar erbjudit oss att anordna.
Tillbaka i kyrkan börjar det förberedas för arbetet med skolbarnen
som kommer till kyrkan i Orhei några dagar i veckan. Kyrkan erbjuder
läxhjälp, lunch och lek för barn som inte har så goda
hemförhållanden. Vi äter lunch med barnen och deltar i aktiviteter
och spel ute och inne.
Under eftermiddagen tar pastor Sergei med delar av svenskarna till ett hus lite utanför Orhei medan några svenskar stannar kvar för att förbereda svenskt fredagsmys i form av tacos.
Vi som inte lagar mat får hjälpa till med att sätta potatis i landet hos en höggravid kvinna som bor med sina 3 barn och en man som är närvarande ”ibland”. En grupp av oss städar ur huset som är i stort behov av städning och rengöring. Det plockas, sorteras, sopas och våttorkas och även om det känns tungt så lämnar vi en tacksam familj när vi åker därifrån.
På kvällen får vi återse både de vi bor hos och delar av familjerna vi besökte på förmiddagen. Vi förklarar att det är OK att äta Tacos med händerna och att det ingår att det ska droppa och spillas, det är en del av traditionen. Maten är uppskattad och efteråt bjuds det på glass och hemkokt chokladsås.
Under kvällen använder ungdomarna från Sverige och Moldavien Google Translate och lite knackig engelska för att lära varandra sällskapspel och nya kontakter och vänskapsband knyts. Spelandet fortsätter långt in på natten.
Under eftermiddagen tar pastor Sergei med delar av svenskarna till ett hus lite utanför Orhei medan några svenskar stannar kvar för att förbereda svenskt fredagsmys i form av tacos.
Vi som inte lagar mat får hjälpa till med att sätta potatis i landet hos en höggravid kvinna som bor med sina 3 barn och en man som är närvarande ”ibland”. En grupp av oss städar ur huset som är i stort behov av städning och rengöring. Det plockas, sorteras, sopas och våttorkas och även om det känns tungt så lämnar vi en tacksam familj när vi åker därifrån.
På kvällen får vi återse både de vi bor hos och delar av familjerna vi besökte på förmiddagen. Vi förklarar att det är OK att äta Tacos med händerna och att det ingår att det ska droppa och spillas, det är en del av traditionen. Maten är uppskattad och efteråt bjuds det på glass och hemkokt chokladsås.
Under kvällen använder ungdomarna från Sverige och Moldavien Google Translate och lite knackig engelska för att lära varandra sällskapspel och nya kontakter och vänskapsband knyts. Spelandet fortsätter långt in på natten.
På tisdagen delas vi upp i två olika grupper, en åker norrut och en
söderut för att se olika arbeten som utförs på olika ställen i
Moldavien. Arbetet är liknande det som sker i Orhei där man erbjuder
skolbarn mat, läxhjälp och lekar och meningsfull fritid och kombinerar
det med att berätta om Gud. Många fantastiska människor med stort
engagemang möter vi som lägger mycket tid och energi på att hjälpa
andra.
Vi får också besöka några hem till med ytterligare livsberättelser och leverera matpaket.
På kvällen kommer våra två sällskap tillbaka till CRAC där två pojkar ivrigt frågar efter ”de små flickorna”, alltså tonåringarna som de umgåtts med under söndagen. Besvikelsen är stor när de inser att de kommer minst en timma efter oss andra. Men när de väl kommer så står de utanför bussen när dörrarna öppnas.
Under kvällen leks och pratas det och man får både prova på att smaka på svensk saltlakrits, och godis som går hem bättre hos de moldaviska barnen. Ju senare kvällen blir desto mer inser man att nu är vi inne på sista kvällen i Moldavien och de barn och ungdomar som bor på Crac tar farväl av oss då de ska till skolan dagen efter.
Vi får också besöka några hem till med ytterligare livsberättelser och leverera matpaket.
På kvällen kommer våra två sällskap tillbaka till CRAC där två pojkar ivrigt frågar efter ”de små flickorna”, alltså tonåringarna som de umgåtts med under söndagen. Besvikelsen är stor när de inser att de kommer minst en timma efter oss andra. Men när de väl kommer så står de utanför bussen när dörrarna öppnas.
Under kvällen leks och pratas det och man får både prova på att smaka på svensk saltlakrits, och godis som går hem bättre hos de moldaviska barnen. Ju senare kvällen blir desto mer inser man att nu är vi inne på sista kvällen i Moldavien och de barn och ungdomar som bor på Crac tar farväl av oss då de ska till skolan dagen efter.
På onsdagen går vårt plan senare på kvällen, så vi har nu en dag
att utforska Chisinau. Vi tar en buss tillsammans till den stora
marknaden som är i centrala Chişinău där man erbjuder allt från
kattmat, godis, fisk, vattenkranar, knivar och hela slaktade lamm och
spädgrisar till kläder och skor. Storögt tar vi in detta och passar
på att köpa nötter och lite godis för att ta med hem.
Vi avslutar sedan dagen med en lunch på en moldavisk restaurang där vi äter en fantastisk middag tillsammans och sedan är det dags att ta sig tillbaka till Crac för att packa ihop våra saker och bege oss mot flygplatsen.
Fem otroligt intensiva och gripande dagar är till ända, vi har lärt oss att älska Moldavien och dess invånare. Vi åker hem med stora delar av Moldavien i hjärtat och ser fram emot att få berätta för människorna i våra församlingar om hur bra arbetet är och hur stor skillnad det gör för de människor vi mött. Vi längtade redan tillbaka när vi kom fram till Sverige på kvällen.
Stort tack för allt vi fått uppleva och allt ni gör i Moldavien.
Vi avslutar sedan dagen med en lunch på en moldavisk restaurang där vi äter en fantastisk middag tillsammans och sedan är det dags att ta sig tillbaka till Crac för att packa ihop våra saker och bege oss mot flygplatsen.
Fem otroligt intensiva och gripande dagar är till ända, vi har lärt oss att älska Moldavien och dess invånare. Vi åker hem med stora delar av Moldavien i hjärtat och ser fram emot att få berätta för människorna i våra församlingar om hur bra arbetet är och hur stor skillnad det gör för de människor vi mött. Vi längtade redan tillbaka när vi kom fram till Sverige på kvällen.
Stort tack för allt vi fått uppleva och allt ni gör i Moldavien.
NYHETSBREV November 2024
Årets höstresa är avklarad och Daniel har skrivit en dagbok för resan. Häng med på några intensiva dagar i Moldavien.
15/10
Glädjande nyheter!
Resan började med första flyget från Gotland till Bromma för att sedan via Arlanda och Wien till sist landa i Chisinau. Väl framme på Crac blev det sen kvällsmat innan träff med våra fyra medarbetare.
Idag bor det 8 barn här på Crac. En dryg halvering jämfört mot ett år sedan. Medarbetarna har minskats från fjorton till fyra. Men det glädjande är att organisationen klarat av omställningen! Vi har kommit så långt i arbetet att det till och med går att prata utveckling. Vi har landat i vårt nya arbetssätt under det gångna året samtidigt som vi ytterligare förbättrat relationen till socialtjänsten som idag till och med är med ekonomiskt med en liten del. Detta är glädjande nyheter!
Vi ägnar mycket av mötet till att prata igenom de barn som idag bor hos oss. Det handlar om livsöden med grova inslag misshandel och flera gånger sexuellt våld ända ner i förskoleålder. Att dessa minsta långsamt återfår förtroendet för vuxenvärlden och utvecklas positivt i sin personliga resa är för mig inget annat än direkt rörande och fantastiskt.
Under året har socialtjänsten märkt hur vissa barn som bor hos oss utvecklas så pass bra att det möjliggör en vanlig adoption till en annan familj. (Givetvis finns det massa krav kopplat till detta så som tex föräldralöshet och avsaknad av släktingar.) Framåt kan det bli så att Crac kommer användas som ett tillfälligt hem inför en framtida adoption.
Kvällen avslutades med ett besök i lägenheten vi har i huvudstaden. Där pågår en totalrenovering efter en vattenskada. Just nu står det still då Andrei försöker hitta mer pengar.
Sängen är ordentligt kall då man sparar in på värmen, men jag somnar gott ändå.
16/10
Strax efter klockan sex sitter vi i bilen inför resa mot Edinits och fyra timmar senare dricker vi te med Lena. Bordet är fyllt av mat och temat går åt fisk. (Inte helt lätt att äta allt.)
Arbetet i Edinits har många gånger drabbats av det ena problemet efter det andra. Projektet har huserat på olika ställen och flera pastorer har passerat. En stor del av barnen är romer och de reser en hel del samtidigt som deras kultur ofta krockar med
mycket. Just nu har en ny pastor kommit till kyrkan och taket som blåste av i en storm i våras har lagats. Programmet med barnen går på kraftig sparlåga och vi är osäkra på vad församlingen kommer göra framåt.
Vi spenderar mycket tid med den nya pastorn Valeria. (Fredrik förklarar för mig att Valeria som namn i Moldavien kan användas både till män och kvinnor.) Vi träffar också den lokala biskopen Rubin och samtalet är positivt och varmt. Vi bestämmer att fortsätta stödja församlingen i dess sociala ansträngningar och så får vi se hur det går. Både Andrei och Nikolai (vår chef och vår ekonomiansvarig) är med på resan till Edinits. Vi träffar också Roma som vi arbetat med många år i Drokia. Han vill engagera sig i Edinits då behoven här i norra Moldavien är så stora.
Vi får påminna oss om att det är den lokala församlingen som måste driva och ansvara för sin egen verksamhet. Resan går vidare mot Viktor i Zabriceni, väl där får vi te och kaffe. Vi skrattar och pratar. Programmet är fyra gånger per vecka samt Gudstjänster på söndagen. Allt känns stabilt och tryggt även om vi ger mindre pengar än tidigare. Utanför kyrkan finns nu en liten lekplats som Viktor länge utan lycka bett oss hitta pengar till. Han dunkar mig i ryggen, skrattar djupt och säger: Gud är god! Jag får en varm kram av en man som känns dubbelt så stor som mig. Viktor är fantastisk, men den typ av människa som tar hela rummet.
På vägen tillbaka stannar vi till hos Lena och Adrian för ännu mer mat. Vi delar dagens alla samtal och försöker lägga problemen bakom oss och samtidigt ställa in siktet på framtiden. Arbetet och barnen i Edinits behöver våra böner. Vi spenderar kvällen och natten hos Ana och Sergei i Orhei och gemenskapen är god. Innan vi ska gå till sängs frågar jag paret om Valeria verkligen är både ett manligt och kvinnligt namn? Innan de hinner svara så berättar jag att anledningen till att jag frågar är för att Fredrik en stor del av dagen kallat den nya pastorn i Edinits för just Valeria. De viker sig av skratt och jag får lära mig att han heter Valera.
Vi spenderar mycket tid med den nya pastorn Valeria. (Fredrik förklarar för mig att Valeria som namn i Moldavien kan användas både till män och kvinnor.) Vi träffar också den lokala biskopen Rubin och samtalet är positivt och varmt. Vi bestämmer att fortsätta stödja församlingen i dess sociala ansträngningar och så får vi se hur det går. Både Andrei och Nikolai (vår chef och vår ekonomiansvarig) är med på resan till Edinits. Vi träffar också Roma som vi arbetat med många år i Drokia. Han vill engagera sig i Edinits då behoven här i norra Moldavien är så stora.
Vi får påminna oss om att det är den lokala församlingen som måste driva och ansvara för sin egen verksamhet. Resan går vidare mot Viktor i Zabriceni, väl där får vi te och kaffe. Vi skrattar och pratar. Programmet är fyra gånger per vecka samt Gudstjänster på söndagen. Allt känns stabilt och tryggt även om vi ger mindre pengar än tidigare. Utanför kyrkan finns nu en liten lekplats som Viktor länge utan lycka bett oss hitta pengar till. Han dunkar mig i ryggen, skrattar djupt och säger: Gud är god! Jag får en varm kram av en man som känns dubbelt så stor som mig. Viktor är fantastisk, men den typ av människa som tar hela rummet.
På vägen tillbaka stannar vi till hos Lena och Adrian för ännu mer mat. Vi delar dagens alla samtal och försöker lägga problemen bakom oss och samtidigt ställa in siktet på framtiden. Arbetet och barnen i Edinits behöver våra böner. Vi spenderar kvällen och natten hos Ana och Sergei i Orhei och gemenskapen är god. Innan vi ska gå till sängs frågar jag paret om Valeria verkligen är både ett manligt och kvinnligt namn? Innan de hinner svara så berättar jag att anledningen till att jag frågar är för att Fredrik en stor del av dagen kallat den nya pastorn i Edinits för just Valeria. De viker sig av skratt och jag får lära mig att han heter Valera.
17/10
Frukost med Sergei och Ana. Vi pratar mycket om kyrkans utveckling i landet mixat med vår roll i de projekt vi stödjer. Samtalet är öppet varmt och ärligt.
Vi åker mot församlingen i Branesti, en kyrka vi tidigare stöttat i många år men
pausat i våras. Bakom kyrkbyggnaden har församlingen byggt ett litet hus med hjälp från Belgien och startat Moldaviens första Montessoriförskola. Sociala programmet i kyrkan har man hållit liv i utan oss men nu önskar ekonomisk hjälp med. Vi känner ganska tydligt att åren här varit positiva men att vi inte ska gå in i ett tydligt månatligt åtagande. Kanske någon engångsgrej när behov finns.
Vi åker till kyrkan i Orhei och träffar barnen och teamet som jobbar i kyrkan. Detta är ett stabilt program med flera inslag av olika verksamheter, bla sömnad med fina symaskiner från Jönköping. Vi reflekterar över vilken betydelse kyrkan har. Det märks genom att barnen inte längre präglas av utsatthet på samma sätt. Detta är ju givetvis bra, men för engagemanget och för att se vilken skillnad vi gör tror vi att utsattheten ibland måste synliggöras. Förra gången i Orhei gjorde vi hembesök med matpaket. Det man möter då står i bjärt kontrast mot den kärleksfulla, varma miljö vi idag möter i kyrkan.
Väl tillbaka till huvudstaden har vi vårt andra möte med teamet på Crac. Nu ligger fokus på vägen framåt, visioner och målsättningar. Mer detaljer kring ekonomi men också planer för fastigheten.
Kvällen spenderas med Andrei och Fredrik på restaurang Cactus. Samtalet om arbetet avtar under kvällen och umgänget som vänner tar vid.
Vi åker till kyrkan i Orhei och träffar barnen och teamet som jobbar i kyrkan. Detta är ett stabilt program med flera inslag av olika verksamheter, bla sömnad med fina symaskiner från Jönköping. Vi reflekterar över vilken betydelse kyrkan har. Det märks genom att barnen inte längre präglas av utsatthet på samma sätt. Detta är ju givetvis bra, men för engagemanget och för att se vilken skillnad vi gör tror vi att utsattheten ibland måste synliggöras. Förra gången i Orhei gjorde vi hembesök med matpaket. Det man möter då står i bjärt kontrast mot den kärleksfulla, varma miljö vi idag möter i kyrkan.
Väl tillbaka till huvudstaden har vi vårt andra möte med teamet på Crac. Nu ligger fokus på vägen framåt, visioner och målsättningar. Mer detaljer kring ekonomi men också planer för fastigheten.
Kvällen spenderas med Andrei och Fredrik på restaurang Cactus. Samtalet om arbetet avtar under kvällen och umgänget som vänner tar vid.
18/10
I Trojan ligger den lilla nystartade församlingen som vi sedan något år tillbaka stödjer. Församlingen är en församlingsplantering från församlingen i Voznisen som vi stöttat under många år.
För drygt 5 år sedan tog Luda från Voznisen med oss till Trojan och hade ett "outreach". Ett sånt jag har ganska svårt för, vi stod på torget och sjung och pastor Mirsha predikade ur skräniga högtalare. Men sedan gjorde man något jag personligen har stor respekt för. Man hittade ett litet hus med två rum där man 5 dagar i veckan serverat mat åt de mest utsatta barnen i den lilla byn. Kombinerat med denna handling berättar man om Jesus. För 1,5 år sedan blir vi hembjudna till den första kristna i byn, en äldre kvinna som bestämt sig för att skänka en bit av sin mark så en kyrka kan byggas. Grunden är klar, väggar på gång och takplåten på plats.
Vova, (Ludas son) och hans fru Tanja som ansvarar ger Gud äran och gläds åt att församlingen idag har två döpta medlemmar och ett tiotal som deltar i Gudstjänsten. Behovet av stöd märks tydligt. Två skaror av barn i olika åldrar äter mat bland byggmaterial av olika slag. I bakgrunden står Andrei och Fredrik med Vova som delar allt från hur de ska förändra byn genom att praktisera evangelium som hur fasadskivorna ska monteras. Klinkergolvet ligger i nästan hela kyrksalen men utan fogar. När jag tar på plattorna påtalar Tanja med stor glädje, vi hann mycket i onsdags
. Innan vi går ut för att vara med barnen och för att göra ett hembesök så berättar Vova: "den här gavelväggen kan vi flytta ut och förlänga huset när församlingen växt."
Kvällen spenderas med teamet från Crasnoarmeiscoe på en restaurang i Sarata Galbena. Vi bjuder på sallad, pizza och glass. Det märks tydligt hur teamet uppskattar omtanken. Vi märker också hur stolt Viktor som är ansvarig är över sitt team som består av ganska udda och speciella personligheter. Vi får en fin kväll tillsammans där allvar och skratt blandas.
För drygt 5 år sedan tog Luda från Voznisen med oss till Trojan och hade ett "outreach". Ett sånt jag har ganska svårt för, vi stod på torget och sjung och pastor Mirsha predikade ur skräniga högtalare. Men sedan gjorde man något jag personligen har stor respekt för. Man hittade ett litet hus med två rum där man 5 dagar i veckan serverat mat åt de mest utsatta barnen i den lilla byn. Kombinerat med denna handling berättar man om Jesus. För 1,5 år sedan blir vi hembjudna till den första kristna i byn, en äldre kvinna som bestämt sig för att skänka en bit av sin mark så en kyrka kan byggas. Grunden är klar, väggar på gång och takplåten på plats.
Vova, (Ludas son) och hans fru Tanja som ansvarar ger Gud äran och gläds åt att församlingen idag har två döpta medlemmar och ett tiotal som deltar i Gudstjänsten. Behovet av stöd märks tydligt. Två skaror av barn i olika åldrar äter mat bland byggmaterial av olika slag. I bakgrunden står Andrei och Fredrik med Vova som delar allt från hur de ska förändra byn genom att praktisera evangelium som hur fasadskivorna ska monteras. Klinkergolvet ligger i nästan hela kyrksalen men utan fogar. När jag tar på plattorna påtalar Tanja med stor glädje, vi hann mycket i onsdags
. Innan vi går ut för att vara med barnen och för att göra ett hembesök så berättar Vova: "den här gavelväggen kan vi flytta ut och förlänga huset när församlingen växt."
Kvällen spenderas med teamet från Crasnoarmeiscoe på en restaurang i Sarata Galbena. Vi bjuder på sallad, pizza och glass. Det märks tydligt hur teamet uppskattar omtanken. Vi märker också hur stolt Viktor som är ansvarig är över sitt team som består av ganska udda och speciella personligheter. Vi får en fin kväll tillsammans där allvar och skratt blandas.
19/10
Frukost på CRAC, familjehemmet i Chisinau. Barnen turas om att spela på ett piano vi hämtade tidigare i veckan och det ger en hemtrevlig känsla. Hela förmiddagen fram tills vi ska åka mot flygplatsen går till att ha vårt tredje möte med teamet på Crac. Vi pratar igenom vår organisation i stort, nätverksträffar, varje by och landar mot slutet på allt runt Crac. Vi är precis helt klara med att betala den löneskuld som organisationen haft mot de som slutat vilket känns skönt! Vi pratar om lägenheten, och de två husen på Crac. Mycket om det ekonomiska läget och behovet av att teamet hittar fler sponsorer än bara oss. Det blir också väldigt tydligt hur mycket detta nya team har lärt sig om familjehem i Moldavien under detta år! Deras målsättning är att försöka starta igång ytterligare en familj.
Vi ber och framtiden känns spännande.
Just nu letar vi pengar för att få möjlighet att köpa in ved till uppvärmning. Det är 8 kyrkor och i Moldavien är det kritiskt kallt i ungefär 3-4månader. Varje månad kostar 3000- 5000kr/månad för varje kyrka. Har ni möjlighet till ett extra bidrag är det väldigt välbehövligt!
För mer info eller frågor, ring eller maila eller kolla in www.moldavien.org Tacksam för stöd och hjälp!
Med vänlig hälsning
Fredrik Olsson & Daniel Hellsing
Just nu letar vi pengar för att få möjlighet att köpa in ved till uppvärmning. Det är 8 kyrkor och i Moldavien är det kritiskt kallt i ungefär 3-4månader. Varje månad kostar 3000- 5000kr/månad för varje kyrka. Har ni möjlighet till ett extra bidrag är det väldigt välbehövligt!
För mer info eller frågor, ring eller maila eller kolla in www.moldavien.org Tacksam för stöd och hjälp!
Med vänlig hälsning
Fredrik Olsson & Daniel Hellsing
NYHETSBREV Februari 2024
En inblick i vår resa till Moldavien den 17–21 januari 2024
Här följer några intryck, som en liten dagbok, vid vår resa till Moldavien, för att se över arbetet. På denna resa hade jag och Fredrik med oss en fotograf, Kjell-Åke Boberg. Mycket roligt att få fina bilder för att kunna presentera arbetet, även om det är svårt att ta bilder på människor i utsatta situationer. Dock så vill jag vara tydlig med att de familjer vi hälsat på blev mycket glada över att bli fotograferade. Att få vara med framför kameran är för många också ett sätt att bli accepterade och sedda.
Onsdag:
Nu sitter jag förväntansfull i Warszawa och väntar på nästa flyg. Fredrik och Kjell-Åke, fotograf och representant från Motala Pingst, sitter fast i Wien, men hittar nog en ny flygrutt via Bukarest. Vädret i Köpenhamn blev ett problem. Förra resan var tung då mycket skulle förändras och många program måste krympa pga. ekonomin. Nu handlar resan om en nystart och jag tror Fredrik är i toppform! Vi ska på några dagar försöka hinna runt till alla projekt och spendera en dag på Crac, som är vårt huvudkontor och numera även familjehem, för att göra en översyn på hela organisationen och arbetet.
Nu sitter jag förväntansfull i Warszawa och väntar på nästa flyg. Fredrik och Kjell-Åke, fotograf och representant från Motala Pingst, sitter fast i Wien, men hittar nog en ny flygrutt via Bukarest. Vädret i Köpenhamn blev ett problem. Förra resan var tung då mycket skulle förändras och många program måste krympa pga. ekonomin. Nu handlar resan om en nystart och jag tror Fredrik är i toppform! Vi ska på några dagar försöka hinna runt till alla projekt och spendera en dag på Crac, som är vårt huvudkontor och numera även familjehem, för att göra en översyn på hela organisationen och arbetet.
Torsdag:
Dagen började tidig med en tre timmars bilresa till Edinet. Väl framme hälsar vi på Lena och Adrian, ansvariga för det sociala arbetet på platsen, och äter frukost tillsammans med dem. Vi gör hembesök hos två familjer och möter en verklighet som är långt ifrån min egen. Att lämna över en matkasse som stöd känns bra, men att ta foton känns svårare även om familjen vi är hos visar glädje över kameran. Lena och Adrian möter många barn och familjer i Edinet och vi gläds åt att stödja detta projekt. Deras arbete bland romerna i stan är beundransvärt!
Dagen fortsätter med att besöka programmet i Zabriceni. Vi har på grund av ekonomi inte kunna lova stöd till församlingen i byn, men arbetet är fantastiskt. Vi ber och hoppas på möjlighet att på något sätt stödja dem. Över 30 barn kommer till kyrkan, får varm mat, hjälp med skolan och omsorg. Kvällen närmar sig och en lång bilresa tillbaka till huvudstaden väntar. En bra dag!
Dagen började tidig med en tre timmars bilresa till Edinet. Väl framme hälsar vi på Lena och Adrian, ansvariga för det sociala arbetet på platsen, och äter frukost tillsammans med dem. Vi gör hembesök hos två familjer och möter en verklighet som är långt ifrån min egen. Att lämna över en matkasse som stöd känns bra, men att ta foton känns svårare även om familjen vi är hos visar glädje över kameran. Lena och Adrian möter många barn och familjer i Edinet och vi gläds åt att stödja detta projekt. Deras arbete bland romerna i stan är beundransvärt!
Dagen fortsätter med att besöka programmet i Zabriceni. Vi har på grund av ekonomi inte kunna lova stöd till församlingen i byn, men arbetet är fantastiskt. Vi ber och hoppas på möjlighet att på något sätt stödja dem. Över 30 barn kommer till kyrkan, får varm mat, hjälp med skolan och omsorg. Kvällen närmar sig och en lång bilresa tillbaka till huvudstaden väntar. En bra dag!
Fredag:
Dagen spenderas på huvudkontoret. Crac har omdanats under den senaste tiden då Erikshjälpen inte längre stödjer arbetet. Vi har gått från 14 till fyra medarbetare och från 16 till sju barn officiellt. (Ett extra kommer bo hos oss fram till april och ett kom tillbaka under dagarna vi var där). Andrei och hans fru Vera har blivit godkända för den nya verksamheten och så även vår fastighet. Även om mycket arbete är gjort så är känslan att vi står precis i början av något nytt. Många medarbetare slutade runt nyår och de sista barnen som skulle flytta, flyttade den 14 januari. Andrei och Vera har precis gått in i ett föräldraskap för åtta barn! Vi bjuder både barn och vuxna på en lagom fin restaurang som lite uppmuntran. Efter det hinner vi titta in i utslussningslägenheten för ungdomar mellan 18 och 25 år, där det tyvärr hittades problem med både ventilation och badrum.
Vi avslutar dagen med att trotsa snöovädret genom en spännande bilresa till Tamara i Paico.
Dagen spenderas på huvudkontoret. Crac har omdanats under den senaste tiden då Erikshjälpen inte längre stödjer arbetet. Vi har gått från 14 till fyra medarbetare och från 16 till sju barn officiellt. (Ett extra kommer bo hos oss fram till april och ett kom tillbaka under dagarna vi var där). Andrei och hans fru Vera har blivit godkända för den nya verksamheten och så även vår fastighet. Även om mycket arbete är gjort så är känslan att vi står precis i början av något nytt. Många medarbetare slutade runt nyår och de sista barnen som skulle flytta, flyttade den 14 januari. Andrei och Vera har precis gått in i ett föräldraskap för åtta barn! Vi bjuder både barn och vuxna på en lagom fin restaurang som lite uppmuntran. Efter det hinner vi titta in i utslussningslägenheten för ungdomar mellan 18 och 25 år, där det tyvärr hittades problem med både ventilation och badrum.
Vi avslutar dagen med att trotsa snöovädret genom en spännande bilresa till Tamara i Paico.
Lördag:
Vi spenderar förmiddagen med Tamara, ansvarig för det sociala arbetet i Paico och Cucoara. Vi träffar barn, pratar och tittar på olika verksamheter. Tamara vill hitta team som kan hjälpa henne, gärna team som kan stannar några veckor. (Någon som är sugen?) Vi tackar för övernattningen i Paico, gläds åt att kyrkan i Cucoara är klar och åker vidare.
Vi hälsar på projektet i byn Trojan. En församlingsplantering träffas idag i ett mycket enkelt, litet hus. Vova och hans fru Natacha har precis börjat bygga en kyrka på en tomt som de fått av den äldre kvinna som först blev kristen i byn. Församlingen består av pastorsparet, några få vuxna och sedan barnen som kommer till programmet fyra dagar i veckan. På vägen mot huvudstaden stannar vi till vid projektet i Crasnoarmeiscoe, röda-arméns-by i fri översättning. Viktor har samlat alla barnen, de har ätit och vi sjunger tillsammans, ber och delar ut små paket med godis. Sex färgglada unga män dansar någon slags högtidsdans utanför kyrkan. Hela besöket präglas av en hjärtlig och positiv stämning, trots att vi påtalat att vi inte kan lova några pengar.
Väl i huvudstaden hälsar vi på vår gamla vän Albert, vi får kvällsmat och Fredrik får glädjen att vinna mot Albert i schack. In på småtimmarna väljer vi summera dagarna och skriva "att göra listor".
Vi spenderar förmiddagen med Tamara, ansvarig för det sociala arbetet i Paico och Cucoara. Vi träffar barn, pratar och tittar på olika verksamheter. Tamara vill hitta team som kan hjälpa henne, gärna team som kan stannar några veckor. (Någon som är sugen?) Vi tackar för övernattningen i Paico, gläds åt att kyrkan i Cucoara är klar och åker vidare.
Vi hälsar på projektet i byn Trojan. En församlingsplantering träffas idag i ett mycket enkelt, litet hus. Vova och hans fru Natacha har precis börjat bygga en kyrka på en tomt som de fått av den äldre kvinna som först blev kristen i byn. Församlingen består av pastorsparet, några få vuxna och sedan barnen som kommer till programmet fyra dagar i veckan. På vägen mot huvudstaden stannar vi till vid projektet i Crasnoarmeiscoe, röda-arméns-by i fri översättning. Viktor har samlat alla barnen, de har ätit och vi sjunger tillsammans, ber och delar ut små paket med godis. Sex färgglada unga män dansar någon slags högtidsdans utanför kyrkan. Hela besöket präglas av en hjärtlig och positiv stämning, trots att vi påtalat att vi inte kan lova några pengar.
Väl i huvudstaden hälsar vi på vår gamla vän Albert, vi får kvällsmat och Fredrik får glädjen att vinna mot Albert i schack. In på småtimmarna väljer vi summera dagarna och skriva "att göra listor".
Söndag:
Resan går mot Orhei för att gå på gudstjänst och tacka av Sergei för sin roll som koordinator för organisationen. Nu kommer Andrei att ta över den rollen. Efter lunch gör vi två hembesök innan vi styr mot flygplatsen. Under denna resa har vi som sagt haft glädjen att ha med oss en fotograf. Jag kommer bjuda in till en träff i kyrkan när jag fått tillgång till bilderna. Hoppas du vill komma då!
Resan går mot Orhei för att gå på gudstjänst och tacka av Sergei för sin roll som koordinator för organisationen. Nu kommer Andrei att ta över den rollen. Efter lunch gör vi två hembesök innan vi styr mot flygplatsen. Under denna resa har vi som sagt haft glädjen att ha med oss en fotograf. Jag kommer bjuda in till en träff i kyrkan när jag fått tillgång till bilderna. Hoppas du vill komma då!
Vår förra resa gick i sparandets tecken då vi haft svårt att hitta medel till alla som vi önskar stödja i landet. Denna resa gick mer i uppmuntrandets tecken och kändes mycket lättare än den förra. Den nya organisationen på Crac, vårt huvudkontor, kommer behöva en tid att formas och vi hoppas att du vill vara med på denna resa!
Kan Du vara med och hjälpa oss? Kanske bli månadsgivare eller bara skänka en engångssumma. Det gör skillnad direkt!
Skriv till fredrik@moldavien.org så berättar vi mer
Du kan även swisha en gåva direkt till 123 576 30 73.
Tillsammans ger vi hopp till de som saknar det!
Tack för Ditt stöd!
Daniel Hellsing, verksamhetsansvarig i moldavienarbetet.
Kan Du vara med och hjälpa oss? Kanske bli månadsgivare eller bara skänka en engångssumma. Det gör skillnad direkt!
Skriv till fredrik@moldavien.org så berättar vi mer
Du kan även swisha en gåva direkt till 123 576 30 73.
Tillsammans ger vi hopp till de som saknar det!
Tack för Ditt stöd!
Daniel Hellsing, verksamhetsansvarig i moldavienarbetet.
NYHETSBREV September 2023
Hur kan man välja mellan barn? Årets höstresa är avklarad och Daniel och jag försöker summera tankarna. Så många möten, så mycket positivt, så många människor som verkligen försöker göra skillnad för barn i nöd. Men ändå… Redan innan resan visste vi att det skulle bli en tung resa. Den svenska kronan har blivit svag och trots försök under våren och hösten så har vi inte ökat insamlingarna riktigt så mycket som behövs. Vi skulle alltså ner till Moldavien och skära i verksamheten. I Sverige, på distans är det en sak. På plats när vi måste ta besluten blir det något helt annat, mycket mera konkret. Kan vi fortsätta hjälpa den här ungdomen, han har senaste året ofta blivit misshandlad i den miljön han var i innan han kom till oss eller kanske är den tjejen som just börjat våga prata med oss. Hon har råkat ut för trafficking och är rädd och har mycket stängt in sig i sig själv. Nu börjar hon komma fram. Hur kan man välja? Alla barn vi får möjlighet att hjälpa är helt fantastiskt. Det är inspirerande att träffa samma barn efter ett halvår och möta ett gladare, mer positivt, mycket öppnare barn. Att se hoppet tändas hos barn som förlorat det är nästan magiskt. Jag är tacksam för 23år med så många möten. Jag ser också fram emot att fortsätta möta barn och ungdomar som vi fått vara med och uppmuntra, stödja och ge hopp till. Men den här resan…. Att behöva släcka hopp… Vi ska verkligen göra det vi kan för att det inte ska behöva ske och vi har någon månad på oss. Självklart fortsätter verksamheten och vi kommer även framåt att jobba med kyrkor i Moldavien som har hjärtat för utsatta barn, men kanske i lite mindre omfattning än idag.
Kan Du vara med och hjälpa oss? Kanske bli månadsgivare eller bara skänka en engångssumma så gör det skillnad direkt.
Skriv till fredrik@moldavien.org så berättar vi mer eller swisha till 123 576 30 73.
Tillsammans ger vi hopp till de som saknar det!
Tack för Ditt stöd!
Fredrik Olsson, verksamhetsansvarig i moldavienarbetet
Följ vårt arbete via Facebook
Vi gör allt för att ge så mycket bra information som möjligt. Gå gärna in och gilla vår sida.Facebook/moldavien.
Några barn från Zabreseni tilsamlmans med Fredrik Olsson
Vår kock Oxana som varit med oss under många år måste tyvärr sluta sitt arbete.NYHETSBREV Augusti 2023
Första gruppresan till Moldavien sedan pandemin!
I våras kunde vi äntligen åka till Moldavien igen! På grund av pandemin hade barnen och jag inte varit där sedan 2019 men i april åkte vi ett gäng på 12 personer ifrån Karlshamn Pingst. Vi var en blandad grupp med såväl familjer som ungdomar och pensionärer. Vi var på plats fyra heldagar och hann se och uppleva mycket. Verksamheten är utspridd på totalt 11 ställen i landet; härbärget/resurscentret CRAC i Chisinau och 10 dagverksamheter i olika städer och byar. Vi bodde de flesta nätter på CRAC och gjorde dagsturer till några av dagverksamheterna. Eftersom vi bodde på CRAC hann vi umgås mycket med ungdomarna som bor där. Vi fick även möjlighet att prata med personalen och få en liten inblick i deras arbete. Det är ett mycket utmanande arbete förstås och vi inser att vi har mycket kompetenta medarbetare med direktorn Andrei i spetsen. Varje gång vi är i Moldavien gör vi hembesök hos några av de familjer vars barn regelbundet kommer till dagverksamheterna. Varje gång slås man av vilken misär människor lever i. Det positiva är att man konkret får se hur vi faktiskt får vara med och hjälpa dessa familjer, och då speciellt barnen, till bättre förutsättningar och en meningsfull tillvaro! Vissa familjer har vi besökt regelbundet under många år och det är glädjande att se hur deras situation förbättras även långsiktigt! Vi besökte bl a dagverksamheter i Edineti, Vozniseni, Crasnoarmeisc, Orhei och Branesti. På dessa ställen får barnen komma varje dag för en samling, aktiviteter och ett mål mat. Beroende på resurser erbjuds även annan hjälp, som t ex läxhjälp, på vissa platser. På varje plats arbetar vi tillsammans med den lokala församlingen. Eftersom resurser som personal och lokaler kan variera ser verksamheterna olika ut på de olika ställena. Gemensamt är att behoven är stora (många barn vill komma varje dag) och att barnen verkar trivas!
Min dotter Sofia, 9 år, var också med på resan. Här nedan kan du läsa hennes tankar.
Resan till Moldavien
På grund av pandemin har jag och min syster eller mamma inte kunnat åka till Moldavien sen 2019, det är bara min pappa som har kunnat åka till Moldavien de senaste åren. Men äntligen har vi kunnat åka till Moldavien i april. Vi var 12 här ifrån som åkte till Moldavien. Det är då 6 gången för mig. Vi var 4 dar i Moldavien och under de fyra dagarna han vi besöka massa kyrkor, familjer, caféer såklart, och så har vi kunnat vara på härbärget Crac mycket och så. Jag och min storasyster fick nya vänner där i Moldavien. 😊😊😊😊 Så här var det när vi va och träffade fattiga familjer: när man gick in i huset såg man direkt att familjen var rett så fattig. Och det vi gjorde var då att vi bad en bön och gav familjen armband, gosedjur, en liten svensk flagga och en eller 2 påsar med mat. Man såg att familjerna blev väldigt glada när vi bad för de och gav de maten😊😉😊
Soiaf
De av oss som besökt Moldavien under många år har kunnat se att landet utvecklats på olika sätt. Huvudstaden Chisinau känns som vilken huvudstad som helst med affärer, exklusiva shoppingcenter, trevliga parker m m. För varje gång man kommer upplevs staden mer ”modern”. På landsbygden lever dock människorna fortfarande ett hårt liv. Moldaviens ekonomi går åt rätt håll men det tar lång tid och strukturella förändringar innan detta kommer gemene man till nytta. Verksamheten utvecklas också ständigt utifrån behov, förutsättningar och resurser. På flera av de ställen vi har bedrivit verksamhet länge har den lokala församlingen blivit en erkänd och respekterad social aktör. Det ger goda förutsättningar för att kunna arbeta för långsiktig och effektiv förbättring! Jag hoppas snart kunna besöka Moldavien igen. Det är inspirerande att med egna ögon få se att våra gemensamma insatser verkligen förändrar!
/Lisa Olsson
April 2023
Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua. Ut enim ad minim veniam, quis nostrud exercitation ullamco laboris nisi ut aliquip ex ea commodo consequat. Duis aute irure dolor in reprehenderit in voluptate velit esse cillum dolore eu fugiat nulla pariatur. Excepteur sint occaecat cupidatat non proident, sunt in culpa qui officia deserunt mollit anim id est laborum.